Sista flyttlasset, garaget är fullt av bananlådor (denna underbaraste av
uppfinningar) och Dio, vår lilla iller sen en månad tillbaka, låg och stensov på
rygg i sin flyttbur. Intrasslad bland filtar och med tassar åt alla håll.
Nu är det på riktigt!
Vi tror dock fortfarande att någon mäklare eller myndighetsperson ska komma och
säga att nej, gick ni på den lätta?!
Att det faktiskt gick så snabbt och smärtfritt borde ju innebära att det nånstans
måste gå åt helvete?! Men nej, i natt ska vi sova i vårt hus, som tycker om oss
så mycket och som vi älskar tillbaka.
Det är magiskt för mig att gå runt i alla rum och planera färg och tapeter. Vilken
inredning det ska vara och att äntligen kunna packa upp allt lullull jag belamrat vårt
och många andras förråd med under åren.
Huset har en sån stark själ att så fort vi diskuterar en vägg som ska bort
eller något annat stort projekt talar vi till det som en vän och säger att det
bara är för att det ska bli finare. Lite löjligt kanske, men hade du varit i det
hade du också stått där och klappat på väggen och betett dig som en
tvångsintagen.
Som den människa jag är hade jag planerat att rena huset från gamla energier
innan inflyttningen, men det vågar jag inte nu av rädsla för att ta bort något
bra. Så huset får vara precis som det är i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar